Ibland kommer den helt plötsligt och kan bli större än vad de skulle vara än om man varit förberedd på den.

 

Alla bearbetar sorg på sitt eget vis.

En del vill hålla sig sysselsatta och tänka på annat, en del vill gråta, andra vill prata ut och få stöttande kramar ifrån alla nära och kära.

 

Så är inte jag.

Förbannad på samhället. Förbannad på alla i min omgivning.

Jag vill sitta på en stol och vara förbannad.

Antagligen så är jag alldeles för förbannad för att sova, och även för förbannad för att vara vaken. Jag är för arg för att äta, jag är inte hungrig alls, så arg är jag.

Jag kan inte plugga, läsa, kolla på TV eller göra något som inte gör mig arg. Jag vill vara arg. ...Eller vill jag?

 

 

Som ni märkt har bloggen legat nere länge nu och för er som känner mig privat eller är vän med mig på facebook så kanske ni har sett att två hästar precis har avlivats i stallet.

En av dom var Backseat Boy, "stor-Bosse". Han som skulle bli min framtida hopphäst. Han som alla försökte få mig upp på ryggen på. Och jag ville väldigt gärna rida på honom. Han var cool tyckte jag.

Men han var speciell...

 

Alla vet ju att hästar efter Baloubet du reut är väldigt skarpa, lite svåra att hantera och sådär.

Bosse var mer än speciell och jag vill tyvärr (av personliga skäl) inte gå längre in i den historien.

 

Men av någon riktigt konstig anledning så fastnade jag väldigt mycket för denna stora, vackra varelse. Folk kunde inte förstå hur man kunde tycka om en häst som man knappt kunde släppa ut i hagen. Jag gjorde de.

Jag kunde sätta på honom täcke i boxen, lös. Jag vågade, jag ville.

Ibland gjorde han givetvis så mina knän blev alldeles skakiga. Men nu när jag tänker efter så kommer jag aldrig komma ihåg honom med just den rädslan jag hade någon gång ibland utan jag kommer komma ihåg honom just den där onsdagen. Dagen före. När jag ska gå förbi hagen och han gnäggar nyfiket och lyckligt på mig och följer mig hela vägen tills hagen slutar. Han kollar på mig med nyfikna och glada ögon.

 

 

Det var det verkligen och nu, en vecka senare, så tänker jag på just det ögonblicket när vi pratar om Bosse. Och det är just precis så jag kommer komma ihåg honom. Glad, lycklig och social.

 

Kvällen före stod jag även utanför hans box och gav honom massvis med morötter, äpplen och knäckebröd. Jag gick inte in i boxen, men gud vad jag ville göra det!

Jag ville bara gå in och krama om honom och lägga mitt huvud på hans rygg och stryka honom längs halsen.

Men jag fick nöja mig med att stå utanför och smeka hans panna och se på hans vackra ögon som stod och vilade. Han var så lugn, han stod verkligen och sov.

 

Under den här tiden när jag sa farväl till honom så var jag helt kall. Bortdomnad.

Men jag ville känna nått, jag ville gråta ut och inse att det verkligen var sista gången jag skulle få klappa honom, ens se honom!

Men jag kände ingenting.

Jag tänkte att det kanske var bäst så ändå, avsluta på ett positivt sätt. På ett glatt sätt vilket vi gjorde.

 

När jag sagt farväl till min vackra kompis, och skulle sätta mig i bilen så brast det. Direkt jag stängde dörren och visste att ingen såg kom tårarna.

Min sorg vill jag dölja. Jag vill inte att en enda människa ska se vad jag känner.

Varför? Det vet jag inte..

 

Och ilskan jag känt mot alla under den senaste veckan har varit stor. Och varför jag skriver detta inlägg är för att alla ska förstå att var och en sörjer på sitt vis. När man ser att någon gråter kommer man ju givetvis fram och frågar hur det är. Den personen har då visat den vanliga sorgen, tårar. Men det finns andra sätt att sörja på.

Märkar man att det är något med sin vän, FRÅGA hur den mår istället för att bli förbannad tillbaka.

 

 

Idag är det alltså en veckan sedan, Prick!

Och just nu (har precis kommit hem från träning) känner jag att det minsta lilla får mig att tappa gnistan.

Helst av allt vill jag bara lägga häst intresset på hyllan, vilket jag tänkt på MÅÅÅNGA gånger nu på senaste tiden...

 

Allt händer av en anledning och jag ska sörja Bosse, men jag ska komma tillbaka igen.

Det kanske dröjer men då är det så.

 

 

 

Jag saknar honom jättemycket och jag försöker verkligen att hålla ilskan borta men ibland går det helt enkelt inte.....

Varför? VARFÖR?!

 

Men,

 

 Hoppas ni har överseende med att bloggen kommer uppdateras lite now and then ...

 

 

 

//